Det var fint så länge det varade, men sen började stjärnskådare, stenletare, djurvetare och annat udda folk bråka om att Orden inte kunde stämma, inte bokstavligen. Hurså – att Guds Ord inte skulle stämma, vilken näsvishet! Så de skriftlärde brände upp en och annan impertinent odåga. Fast odågorna blev fler och fler, ett myller. Något innovativt måste göras – att elda upp alla var opraktiskt. 

Och så, efter flera seklers funderande, kom de skriftlärde på en superb spetsfundighet. Läs Guds sanna Ord, precis som förr, men tolka Orden metaforiskt och allegoriskt, sa de. Det lät väldigt bra. Nu kunde man lita till Guds Ord och ändå bli hjälpligt överens med gapiga forskare. 

Fast vissa problem kvarstod. Gud skrev ju ned sina Ord för väldigt länge sedan. Hur kan vi då i dag veta hur Gud avsåg att hans metaforer skulle tolkas årtusenden senare? Kunde Gud verkligen ha syftat på Big Bang när har skrev Skapelseberättelsen? Eller menat att den dystra frasen ”äktenskapsbryterskan ska döden dö” bara var tänkt att – millennier senare – fungera som en metafor för en familjerådgivares aningen höjda ögonbryn? 

De skriftlärde författade sinnrika tolkningar. Fast de skriftlärda var flera och tidsandan var i ständig förändring. Tolkningarnas antal blev därefter. Då menade många: varför inte vara radikal och gå hela vägen? Varför inte låta var och en tolka texten efter eget skön, i postmodernistisk anda och kontext? Metaforer åt alla!

Guds vilja är knepig att följa. Hur den ska följas, det bör förstås följa av Skrifterna. Om du är bokstavstroende, se då till att döda alla vänsterprasslare och bögar, övertyga dig om att jorden är platt och yvs över din gudomliga spegelbild i badrummet. Eller så kan du läsa de Heliga Skrifterna metaforiskt. Det leder med tiden till samma inställning till Skrifterna som du brukar ha till deckare och diktverk:  uppbygglig och fantasieggande privatunderhållning. 

Det inledningsvis så nebulösa komplexet grupperar sig tydligen till två tydliga alternativ: religiös fundamentalism (kristen, muslimsk, judisk, etc) eller opretentiös sekularism. Någon tredje religiös framtid är svår att skönja. 

De metaforiska skrifttolkarnas skrå (de som kallas progressiva muslimer, kristna och judar) är dömda att erodera sig själva inifrån, långsamt men säkert. De tvingas till alltmer tidsanpassade tolkningar av den Ende Gudens tänkbara avsikter med Hans text. De förr så angelägna Lärorna kommer att sammanfalla med folks vanliga uppfattningar i samhället och med moderna vetenskapliga rön. För andra än forntidsforskare kommer Skrifterna att förlora sitt intresse. 

Inte ens en tänkbar ny och strömlinjeformad Skrift (typ Skriften 2.0) kan hindra sönderfallet. För så fort den kommer ut ur trycket, dyker strax konkurrenter (Skriften 3.0, Skriften 4.0, osv) upp och splittrar församlingarna till en allt småkornigare mosaik. Vem som är jude eller grek, kristen eller muslim, agnostiker eller ateist, går inte längre att urskilja. 

Kanske var just detta Guds verkliga avsikt, vem vet. Herrens vägar är outgrundliga.

Ateistisk jihad? Låter det inte som en självmotsägelse – trosviss (religiös?) kamp mot gudar och övernaturliga väsen? Men kanske inte, inte om vi utgår från de två ordens ursprungliga definitioner:

• ateism: åsikten att övernaturliga, empiriskt obevisbara väsen (gudar, andar, etc) inte existerar; att inte tro på existensen av obevisbara övernaturliga väsen.
• jihad: arabiskt ord som betecknar “kamp” i mycket vid bemärkelse. Ordet i sig själv innebär vare sig våld eller krig (även om det också används för att beteckna väpnad kamp i teistiska ”heliga krig”).

Ateistisk jihad är alltså paradoxalt nog ingen självmotsägelse, åtminstone inte om begreppen ”ateistisk” och ”jihad” förstås i sina ursprungliga betydelser.

De otrognas kamp

“Ateistisk jihad” skulle då primärt innebära “de otrognas kamp”. Vi har alltså skapat ett splitter nytt och motsägelsefritt begrepp, ett begrepp som tycks referera till något slags kamp som en icke-troende person kan tänkas vara inbegripen i. Men än så länge verkar begreppet vagt. Det behöver preciseras och förklaras. Vad för slags kamp kan en ateist tänkas delta i?

• Vi har läst och hört hur de religiöst troende ibland måste kämpa med sina tvivel och dubier. Detta är inte tillämpligt på ateisten, som tvivlar per definition. Så ”ateistisk jihad” kan knappast syfta på inre själslig kamp.
• Kan kampen då gälla en strid mot teistiska trossatser? Nej, för en ateist är enbart en icke-troende person, inte en omvändare som vill förvandla de troende till icke-troende (för detta skulle krävas en antiteist).

Metodisk tro på metod

En del menar att hypotesen om att övernaturliga väsen inte existerar är en tro i sig. Men att bli anklagad för att tro eller inte tro bekymrar inte ateisten. Ställda inför ofullständig information om verkligheten måste vi alla använda oss av sannolikheter. Det gäller ateister lika väl som alla andra. Ur ateistens synvinkel är det alltså helt i sin ordning att tro på existensen av precis vad som helst, och sedan formulera rimliga hypoteser kring detta.

Vad som däremot allvarligt bekymrar ateistens metodiska sinne, det är att behandla obevisade hypoteser och trossatser som om de vore redan bevisade empiriska fakta.

Innebörden av ateistisk jihad

Nu börjar vi skönja tydligare vad ateistisk jihad innebär. Den är tydligen en kamp för att eliminera (eller minimera) skadliga följder av att obekräftade hypoteser om övernaturliga väsen behandlas på samma sätt som bevisade fakta.

Ateistisk jihad bör manifestera sig som en kamp mot beslut och argument i den sociala, politiska och vetenskapliga sfären som bara grundas på obevisade religiösa trossatser.

 Men ateistisk jihad kan bara gälla offentliga samhällsangelägenheter. Ateistisk jihad kan inte förklaras mot privata religiösa eller vidskepliga trosföreställningar.

Ateistisk jihad är alltså kampen MOT:

• Inskränkning av mänskliga rättigheter på religiösa grunder
• Argument i samhällsdebatten som grundas på religiösa dogmer

Ateistisk jihad är alltså kampen FÖR:

• Strikt åtskillnad mellan stat och organiserad religion/vidskepelse
• Samhällsregler som formas via demokratisk debatt i stället för att vila på religiösa moralföreställningar

ATEISTISK JIHAD är härmed förklarad!

UPP TILL KAMP!

 Man skulle för all del kunna bygga ut sitt axiomatiska system på ett lämpligt sätt (med t ex fler axiom). Då kan det gå utmärkt att bevisa de sanna satserna, de som förut inte gick att bevisa. Fast då har man ju skaffat sig ett nytt logiskt-matematiskt system – och då finns här (i det nya systemet) enligt Gödel återigen vissa satser som inte kan bevisas vara sanna, trots att de är sanna. Och visst kan man återigen bygga ut systemet för att bevisa dessa satser också, men då … osv. Så hur man än vänder på det, tycks matematiken och logiken inte vara fullständig: alla sanningar går inte att bevisa. Och det finns inga garantier mot motsägelser.

 Gödels ursprungliga bevis är rätt långrandigt och använder sig bl a av ett slags numrerings-teknik för att numrera alla påståenden och axiom i systemet och sen utföra vissa listiga operationer med numren – härav kravet att systemet måste åtminstone innehålla heltalen.

 Fast man kan få en idé om den centrala tanken i Gödels resonemang med hjälp av följande tankeexperiment:

 1. Vi tänker oss en perfekt dator som tillsammans med ett inbyggt program alltid besvarar alla frågor korrekt. Vi kan kalla datorn plus programmet för DATOR.

 (Vår tänkta uppfinning DATOR fungerar här som en analogi till ett axiomatiskt logiskt system – datorns processor och program utför allt som det axiomatiska systemets regler och axiom föreskriver.)

 2. Vi gör nu följande påstående: ”DATOR kommer aldrig att säga att detta påstående är sant”. Påståendet kan vi kalla för P.

 3. Nu frågar vi DATOR om P är sann eller inte.

 4. Om DATOR skulle säga att P är sann, då skulle det innebära att påståendet ”DATOR kommer aldrig att säga att detta påstående är sant” är falskt. Och därmed vore P i själva verket falskt.

 5. Alltså, om DATOR skulle svara att P är sann, då är P i själva verket falskt och DATOR skulle i så fall avge ett felaktigt svar. Men DATOR är ju programmerad att bara ge korrekta svar. Så den kommer följaktligen aldrig att säga att P är sann, trots att vi själva vet att P är sann.

 6. Vi vet nu alltså med säkerhet att P är sann. Men DATOR kan aldrig säga att P är sann, eller hur? Alltså är DATOR inte kapabel att att tala om sanningshalten i alla sanna påståenden som man kan ställa till den – DATOR är ”ofullständig”.

Tankeexperimentets slutsats:

 Tankeexperimentets DATOR var ju vår analogi till alla axiomatiska logisk-matematiska system. Dessa system bör därmed också vara ofullständiga, dvs innehålla sanna satser som inte kan bevisas inom systemet, precis så som Gödel hävdar.

 Det här kan kanske också ses som ett listigt sätt att använda sig av den gamla lögnar-paradoxen: Är påståendet ”jag ljuger alltid” sant eller falskt? I stället för att ge sig in på själva påståendet (som ju hamnar i en ond cirkel), intresserar Gödel sig snarare för vad man kan säga om den som uttalar påståendet (eller snarare för vad man inte kan säga om denne).

 —                  —                  —

 Det intressanta med Gödels teorem är förstås de filosofiska konsekvenserna: innebär teoremet att det är omöjligt att komma fram till den fullständiga sanningen? Och vad beror det i så fall på? Det finns ännu inga entydiga svar – filosoferna debatterar fortfarande.

Hur man än ser det, ligger svaret knappast i de konstigheter som uppträder i tolkningen av våra iakttagelser av den fysiska verkligheten, typ skenbara inkonsekvenser mellan Einsteins fysik och kvantmekaniken. Verkligheten är ju ett ofullständigt utforskat fält, så det är knappast förvånande att allt än så länge inte tycks ”stämma”. Här handlar det inte om att matematiken skulle bedra oss, utan snarare om att våra instrument (och vi själva?) är otillräckliga.

Den 9 maj firar Ryssland det segerrika slutet på Stora Fosterländska Kriget (SFK). Hos oss ses festligheterna i Moskva som en rysk version av firandet av slutet på Andra Världskriget (AVK). Men Västmakterna celebrerar Andra Världskrigets slut i Europa en dag tidigare, den 8 maj. Firar de samma händelse? Kanske inte. De två vårliga ceremonierna skiljer sig åt med mycket mer än en enda dag. Den engelske historikern Norman Davies analys (Europa i krig 1939-1945, sv övers 2010) antyder att man i själva verket firar segrarna i två helt olika krig.

Andra världskriget (AVK), akt I

Andra Världskriget började med anfallet på Polen i september 1939 av bundsförvanterna Nazityskland och Sovjetryssland. Nazisterna attackerade från väster. Någon vecka senare anföll Sovjetryssland från öster, precis som vapenbröderna Hitler och Stalin hade kommit överens om (Molotov-Ribbentrop-pakten). Härarna möttes längs en överenskommen skiljelinje, som delade Polen i två delar. En gemensam segerceremoni med militärparad avhölls i Brest-Litovsk.

Västdemokratierna (Storbritannien och Frankrike) svarade med att förklara Nazityskland krig. När de väl hade upptäckt att de var oförmögna att hjälpa Polen militärt, verkade en ytterligare krigsförklaring mot den andra totalitära angriparen Sovjetryssland meningslös. Likväl kom öppet krig med Sovjetryssland mycket nära någon månad senare, när Ryssland angrep det neutrala Finland. Storbritannien och Frankrike gjorde då planer för att sända trupper till Finlands hjälp, men de övergavs snart som logistiskt ogenomförbara.

Stalins och Hitlers allians trappade raskt upp sin aggression mot västvärlden. Redan 1939 försökte Stalin invadera Finland, men lyckades till slut inte övermanna de tufft kämpande finnarna. 1940 ockuperades Norge och Danmark av Hitler. Samma år erövrades Estland, Lettland och Litauen av Stalin. Ungefär samtidigt intogs Holland, Belgien och Frankrike av Hitler. Stalin karvade också åt sig ett stycke av Rumänien (Bessarabien). Nu stod Storbritannien ensamt mot två skrämmande fiender, Nazityskland och Sovjetryssland. Despoternas allians fortsatte sitt samarbete under ett helt år efter Frankrikes fall. En tät trafik av ryska försörjningståg rullade planenligt in i Tyskland, vilket hjälpte Hitler att invadera Jugoslavien och Grekland och skicka Rommels stridsvagnar till Nordafrika.

Ett helt nytt krig

Men då – som så ofta händer i laglösa kretsar – förrådde den ena gangstern den andra. I slutet av juni 1941 bröt plötsligt ett helt nytt krig ut, ett krig som inte hade någonting med Andra Världskriget att göra. Hitler hade helt enkelt bestämt sig för att angripa sin tidigare kumpan Stalin. Detta separata Hitler-Stalin-krig kom att kallas – av Stalin – det Stora Fosterländska Kriget. SFK intog omedelbart scenen som huvudnumret i den europeiska skräckföreställningen. Den blev till ett skoningslöst massdödande mellan två totalitära regimer och fortsatte att skörda stora offer ända till sitt slut, den 9 maj 1945. Som vi alla vet var det ett krig som Hitler förlorade, vilket har gett anledning till de nutida festligheterna i Moskva.

Andra Världskriget (AVK), akt II

Vad blev det av Andra Världskriget, i den nya situationen? Formellt pågick det fortfarande, men på sparlåga. Storbritannien hade inte styrka nog för att företa militära operationer mot Hitler. Och det hade varit orimligt att reta den andra fienden Stalin, som nu lyckligtvis var sysselsatt på annat håll. Det blev snarare ändamålsenligt att stödja Stalin för att försvaga Hitler.

I december 1941 hände emellertid något oförutsett, som fick Andra Världskriget i Europa att åter blossa upp. Efter Japans anfall på USA förklarade nämligen Hitler krig mot Förenta Staterna. Amerika med sina enorma resurser blev därmed aktiv deltagare i Andra Världskriget i Europa. Britterna hade äntligen fått en mäktig allierad. Med tiden ledde det till de allierade landsättningarna i Nordafrika och Italien och senare till invasionen i Normandie och Frankrikes befrielse. Till slut kapitulerade Nazityskland den 8 maj 1945.

En jämförelse av två krig

Andra världskriget (AVK) varade i sex år (1939-45), Stora Fosterländska Kriget (SFK) i bara fyra år (1941-45). Båda krigen orsakade fler civila offer än tidigare krig i historien. Hitlers och även Stalins systematiska massmord var därtill ett nytt och skrämmande inslag. Men hur stora var de två krigens militära offer – offren av unga män på alla sidor? Norman Davies granskning ger här en helt ny bild, trots att den bygger på redan välkända fakta. (Olika historikers uppskattningar av de militära förlustsiffrorna varierar starkt, ofta med 30-40%. Jag har valt att inte använda Davies [relativt höga] siffror; tabellerna nedan ger mer konservativa uppskattningar).

Det andra slaget vid El Alamein (23 okt – 3 nov 1942) ses med rätta som Andra Världskrigets vändpunkt. Slaget vid Stalingrad (som utkämpades ungefär samtidigt) betraktas på samma sätt som det Stora Fosterländska Krigets vändpunkt. Båda innebar hårda strider, men om vi jämför antalet offer (summan av dödade på båda sidor), framträder en dramatisk skillnad:

El Alamein var till stor del en kamp mellan stridsvagnar i en öde öken, så det kanske inte är överraskande att förlusterna blev mindre här än i Stalingrad, där ett enormt antal stridande på båda sidor trängdes på ett litet utrymme. Låt oss därför se på antalet offer i några andra berömda fältslag i Andra Världskriget. De flesta av dem känner vi igen från spektakulära Hollywood-filmer:

En liknande lista över viktiga fältslag i det Stora Foster-ländska Kriget ger följande siffror:

Vi vet att de militära förlusterna i Ryssland var mycket större än någon annanstans. Men genom att på det här sättet jämföra ”berömda fältslag i Andra Världskriget” med ”berömda fältslag i Stora Fosterländska Kriget” får vi en omskakande förståelse för den fasansfulla skillnaden mellan Andra Världskriget och det Stora Fosterländska Kriget.

Nu inser vi att Andra Världskriget aldrig var det största kriget i 40-talets Europa. Andra Världskriget verkar nästan som en blygsam ”sideshow”, trots sin heroism och Hollywood-filmernas dramatiska stridsscener. Det egentliga storkriget var i stället den skoningslösa uppgörelsen mellan två grymma diktatorer med två likartade, men bittert fientliga totalitära ideologier – Adolf Hitler (nationalsocialism) och Josef Stalin (socialistisk nationalism).

Vilken befrielse?

Rysslands nuvarande statsledning tycks ha återvänt till det sovjetiska sättet att se på Stalins gärningar. Jovisst, säger de, visst gjorde Stalin en del misstag. Men han vann det Stora Fosterländska Kriget och grundade det mäktiga Sovjetimperiet. Och han befriade Östeuropa från ”fascism” (= Stalins etikett på nazismen). Gjorde han det? Att befria betyder normalt att man kastar ut förtryckaren, väntar kanske en stund för att hinna ta emot blommor och champagne från det tacksamma befriade folket, och återvänder sedan hem. Det var vad de allierade gjorde i Frankrike och i övriga Västeuropa. Men det gjorde inte Stalin. Han kastade visserligen ut förtryckaren Hitler, men sedan stannade kan själv kvar permanent och förtryckte samma folk på sitt eget vis, som till förväxling liknade Hitlers. Den sovjetiska skymningen lade sig över östra och centrala Europa och höll sig kvar i ett halvt sekel.

Ett långt krig

Andra världskriget ses ofta som vår tids sista ”rättvisa krig”, en heroisk kamp mellan tydligt urskiljbara Goda och Onda krafter. Och så kan man säkert se det, men bara så länge som Andra Världskriget och Stora Fosterländska Kriget inte blandas samman. Stalins blodiga envig med Hitler hade inte med befrielse eller demokratiska ideal att göra. Ur militär synpunkt var det förstås av avgörande betydelse för västmakterna att Hitler var hårt engagerad på en andra front i öster. Men detta gjorde inte det Stora Fosterländska Kriget till en kamp mellan Gott och Ont. Det kriget saknade nämligen den goda sidan – det var en inbördes fejd mellan två enbart Onda krafter.

Strängt taget tog Andra Världskriget inte slut år 1945. Den andra totalitära makten, som hade börjat kriget – Sovjetryssland – var ju fortfarande kvar. Men det demokratiska lägret var alltför krigstrött 1945 för att avsluta AVK med vapenmakt. I stället förvandlades AVK till KG, Kalla Kriget. Andra Världskriget kan alltså ses som ett mycket långt krig. Det började år 1939 och slutade inte förrän 1991, när Sovjetunionen, Andra Världskrigets sista ursprungliga angripare, kollapsade.

Det är här pensionärsrabatten lömskt smusslas in – tjusigt påklistrade rabattetiketter på saker som ingen pensionär har bett om:  rabatt på museer, bussar och spårvagnar, ibland hos frisörer. Pensionärsrabatten får de kallhamrade årskullarna att slå sig för bröstet och skrodera med sin ’medmänsklighet’. Pensionären däremot kommer i moraliskt underläge och förväntas vara tacksam, helt utan egen förskyllan.

Pensionären har inte bett om slumpvisa allmosor på områden som ’hjärtegoda medmänniskor’ har valt ut åt dem. Om pensionären själv fått välja, skulle hon/han kanske ha föredragit pensionärsrabatt på brännvin och porrfilm. Visst kan man tycka synd om pensionärernas situation. Men då är den hederliga lösningen mycket enklare än alla poänglösa rabattsystem – höj pensionerna! Valet mellan museum och brännvin måste vara pensionärernas eget val, inte de fromlande ’välgörarnas’.

Väljer själv, fantamej!

Här hemma vill de centerpartistiska riksdagsmännen Staffan Danielsson och Lennart Petterson utreda om man bör förbjuda offentlig användningen av niqab och burka i Sverige                                 (http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3661795.svd). De bör kanske rekommendera att rektor Mohamed Tantawi blir en av experterna i den svenska utredningen.

Etiklektorn Wigorts Yngvesson är bra på etik, får man förmoda, eftersom hon har fått jobb på ärevördiga KTH. Fast mer iögonenfallande för läsarna av inlägget ‘Humanisterna målar upp en grotesk fiende’ (SvD Kultur, 2008-06-29) är lektorns demagogiska talanger. Först stämplar hon Humanisterna som bindgalna rasister. Enligt henne ‘punktmarkerar’ Humanisternas affisch judar och muslimer genom att visa Davidsstjärnan och Halvmånen. Fast affischen visar ju också ett bastant kristet kors, som etiklektorn tydligen inte kan se – kanske för att det är så stort. Skulle jag själv ha något att invända mot affischens design, så vore det väl att kristna punktmarkeras.

Sen drar hon till med det vanliga anti-humana försvaret: ”ni drar alla över en kam; ni ser alla religiösa som torterare, mördare, vetenskapsfientliga, irrationella, etc, och bortser från gott religiöst folk (à la Moder Teresa)!’ Därefter går hon geschwint runt Humanististernas (rätt allvarliga) principiella invändning mot att blanda in religiösa argument i samhällsdebatten. Vadå, säger hon – all religionskritik är i själva verket alltid ett infamt personangrepp, på alla troende! Väl vetande att Humanisterna inte har det minsta otalt med någon kristen, muslim, jude eller astrolog, bara för att personen i fråga råkar bekänna sig till en viss lära. Vad Humanistena med kraft vänder sig emot är något helt annat – försåtlig använding av troslärornas satser i nutida samhällsangelägen-heter.

Blotta faktum att ett argument är hämtat ur en troslära gör inte argumentet vare sig irrelevant eller ogiltigt. Vad som däremot är både irrelevant och ogiltigt är att hävda att någonting är sant eller riktigt (eller önskvärt), enbart på grund av att det är hämtat ur en helig troslära. Argument med religiöst ursprung kan i högsta grad vara giltiga, men i vår tid ska giltigheten avgöras på objektiva rationella grunder (så gott det nu går), inte med hänvisning till deras religiösa ursprung eller till att de råkar förekomma i flertusenåriga heliga skrifter.

Om Wigorts Yngvessons etik på KTH är lika lös i köttet som hennes ideologiska argumentering, så skulle jag nog välja bort kursen i etik. Om jag vore KTH-student, alltså.

]]> http://carlomonte.wordpress.com/2009/07/01/loslig-etik/feed/ 0 carlomonte http://carlomonte.wordpress.com/2009/06/15/forsatta-berg/ http://carlomonte.wordpress.com/2009/06/15/forsatta-berg/#comments Mon, 15 Jun 2009 10:11:22 +0000 carlomonte http://carlomonte.wordpress.com/?p=49 ]]> Religion är en irrationell livsåskådning. Humanisternas kampanj ‘Gud finns nog inte’ pekar på en del problem med irrationella livsåskådningar. Borde man inte försöka skapa en rationell livsåskådning i stället? Fast går det? ‘Irrationell’ kanske är ett nödvändigt attribut för livsåskådningar i allmänhet?

En livsåskådning fungerar bl a som social markör, som markör för grupptillhörighet. En ‘marxist’ tillhör en viss grupp med givna politiska strävanden. ‘Kristen’ markerar att man tillhör de Jesus-troende i världen och t ex inte ‘ummah’, den muslimska världsfamiljen. Osv.

Bekräfta eller kullkasta

Rationell betyder bl a att de utsagor man gör kan bekräftas eller kullkastas, analytiskt eller empiriskt. Pytagoras sats är rationell — vi bevisade den i skolan, analytiskt. Einsteins relativitetsteori är rationell, eftersom den kan få ökad trovärdighet av vissa empiriska observationer, respektive motbevisas av andra observationer. Monoteismen är däremot irrationell, eftersom den inte är formulerad så att den kan bevisas eller motbevisas, varken analytiskt eller empiriskt.

Principiellt kan en rationell livsåskådning också fungera som social markör. Men psykologiskt? Hur många anhängare får jag till min ‘Pytagoras-sats-sekt’, där alla måste bedyra sin bergfasta tro på att pytagoras sats är sann? Eller till ‘Jorden-är-rund-sekten’, där alla lovar hylla principen att jorden är rund? Problemet är psykologiskt: ingen blir upphetsad över sådant som man redan vet är bevisligen sant eller sådant som har visat sig utomordentligt trovärdigt, via empiriska observationer.

Kul att (kanske?) försätta berg

Alla kända livsåskådningar, religiösa som politiska, bygger snarare på påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas. De bärs i stället upp av blind tro, tro av den där sorten som påstås kunna försätta berg. Och här köar mängder med anhängare, för det är förstås kul att potentiellt kunna försätta berg. Man chansar för all del, för berget kanske inte flyttar på sig ändå. Men lotterier är alltid spännande, mycket roligare än faktakataloger och formelsamlingar.

En enhörning på gratislunch

En ‘rationell livsåskådning’ tycks alltså vara en psykologisk paradox, släkt med enhörningen och gratislunchen.

Har ungdomsvåldet ökat, helt plötsligt? I statistiken syns inga dramatiska skutt. Och antalet våldsbrott i dag är, historiskt sett, utomordentligt litet. I 1600-1700-talets Stockholm begicks tio gånger så många mord som i dag. Vad man än kan säga om våldsbrott, så inte tycks de vara en spikrak följd av moderna tiders slappa föräldrar, dataspel och våldsfilm.

Vi förfasar oss gärna över ett våldsdåd i taget, trots att de tragiska incidenterna faller in i ett samlat mönster. Majoriteten av alla våldsbrott begås av unga män under 30 års ålder, med gruppen 16-26 år som speciellt belastad. Lejonparten unga män begår förstås inte brott. Brottslingarna är en liten minoritet. Men den brottsliga minoriteten kommer främst från gruppen unga män.

Alltså: unga män är inte brottslingar, men brottslingar är oftast unga män.

Ungdomars aggressiva våld är inte utslag av ”ondska”, utan av evolutionen framavlade egenheter hos unga hannar av djurarten människa. Det är en hormonstyrd drift, inte olik sex och hunger. Sannolikt befrämjade den våra förfäders överlevnad på savannen. Därav följer knappast att man måste gilla den — i avancerade samhällen är den på tok för kostsam för att accepteras. Men för att hitta motåtgärder bör man först av allt inse att den existerar.

Man behöver inte vara testosteronstinn tonåring för att känna obehag inför nynazistiska demonstranter. Men testosteronstinn är precis vad man behöver vara för att klä sig i rånarluva och attackera motsidans tonåringar med nävar och tillhyggen. ”Antifascisterna” är en form av fotbollshuliganer. Fotbollshuliganerna använder motståndarlagets supportrar för att få utlopp för hormonerna. ”Antifascisterna” är precis lika begivna på slagsmål, men har hittat snygga ideologiska fikonlöv för att kamouflera sin aggressionsdrift.

Inga politiska förtecken

Den nynazistiska rörelsen i Sverige har hittills varit löjligt mikroskopisk, som tur är. Fast ”antifascisterna” ser sig ändå som hjältemodiga motståndsmän. Förevändningen är så ädel att de inte ser att de i själva verket deltar i ett biologiskt regisserat hormonspel. Motsidan, nynazisterna, består av likasinnade jämnåriga. Men med omvända förtecken, väl? Knappast. De enda förtecken som här figurerar är de biologiska — det är bara nassarnas fikonlöv som är bakvänt. Fotbollshuliganer, nynazister, antifascister — alla består av ungdomar som (sig själva ovetandes) lever ut effekterna av en biologiskt programmerad hormonprocess.

Det här är ingen nyhet, inte ens i princip. Ulf Peder Olrogs visa ”Samling vid pumpen” (1945) beskriver målande ungdomsvåldet under tidigt 1900-tal, hur pojkarna i byar runtom i Sverige samlades på lördagskvällar för att slåss. Varför slogs de inte på vardagarna? För att de från ca 14 års ålder var tvungna att slita under långa arbetsdagar. Pubertetens hormonstorm kan inte önskas bort; den är ett biologiskt faktum. Men den kan tydligen kanaliseras.

Förr fanns föreningslivet, värnplikten, massidrotten och scouterna som partiella kanaler. För nutida ungdomar känns sånt förlegat. Regeringens ungdomsansvariga har all anledning att sätta in forskare, idégivare och någon miljard på att finna nya, breda och effektiva utloppskanaler för ungdomlig aggressionsdrift. Det finns goda exempel, t ex Fryshuset, men de är på tok för få och de når inte alla ungdomskategorier. Hur som helst är kanalisering den enda effektiva metoden för att få 16-till-26-åringar att överleva sin hormonkris utan att hamna i kriminalregistret.

Våldsfilm och brutala dataspel är kanske motbjudande och oestetiska, men att de skulle få pojkar att ge sig ut och slåss verkar osannolikt. Forskningsresultaten om våldsfilmers effekt är minst sagt motsägande. Spelvåldet kan ändå sänka toleranströskeln, sägs det. Men tröskeln har redan stått låg i millennier. Ty barn har matats med biblisk våldsporr om korsfästelser och annat extremt våld så länge vi kan minnas. Ungdomlig agressionsdrift kliver lätt över trösklar, höga som låga.

Oj, här blev det visst lite fel. Det är alldeles sant att tabletterna på 1000 mg, 500 mg, och 250 mg är receptfria. Däremot är tabletterna på 75 mg faktiskt receptbelagda – rätt ska vara rätt.

Hurdå? Hur kan stora doser av ett ofarligt läkemedel vara receptfria, medan den allra minsta dosen av samma ofarliga medel är receptbelagd?

Jo, så här är det. För en tid sedan upptäckte forskarna att vanlig Magnecyl kan förhindra blodproppar. Men för att förebygga tromboser (blodproppar) räcker mycket låga doser acetylsalicylsyra, ca 70-90 mg per dag, mycket mindre än vid huvudvärk och feber (2000-6000 mg per dag). Så små tabletter fanns inte i apotekens sortiment.

Alltså skyndade sig Pharmacia att pressa små acetylsalicylsyratabletter på 75 mg, under det stolta namnet Trombyl (”trombocyt-aggregationshämmande medel”).

Fast det låter ju inte så biotekniskt och vetenskapligt att sälja ovanligt små magnecyltabletter som hjärtmedicin. Trombyl måste ges högre marknadsstatus.

Hur ska man få status? Jo, exklusivitet ger alltid status. De pyttesmå tabletterna acetylsalicylsyra (Trombyl) bör alltså receptbeläggas. Men hur ska det gå till, när de stora tabletterna (Magnecyl, Albyl, Aspirin) av exakt samma substans är receptfria? Inga problem, om man har öra hos gamla studie- och arbetskompisar, de som numera jobbar på Läkemedelsverket.

Hjärt-kärlsjukdomar är ju livshotande tillstånd, eller hur? Sånt fordrar specialistkunskaper i hur läkemedlen används, absolut. Ett läkemedel mot blodpropp måste förstås receptbeläggas. Att det sedan består av vanlig Magnecyl i ovanligt små doser, det har inte ett barr med saken att göra.

Pharmacia (numera köpt av Pfizer) kränger receptbelagd Magnecyl med god vinst – ett prima exempel på kompiskorruption, korruptiv symbios mellan en industri och dess tillsynsmyndighet. Den trista gamla Magnecylen fick en högteknologisk metamorfos. Plötsligt steg hon upp som en Fågel Fenix, i form av den ultramoderna och högteknologiska hjärtmedicinen Trombyl.

Priset är inte alls hutlöst, bara 60 öre per tablett, även om det är ca 600 % högre än att dela en receptfri  Magnecyl i 75 mg-bitar (det finns utmärkta tablettdelare att köpa på apoteket). Genom den status som recepttvånget ger, kan man knapra åt sig marknaden för acetylsalicylsyra i vårdens hjärt- kärlsektor. Och den växer stadigt, med befolkningens stigande ålder och okloka matvanor.