Biologisk fråga

Har ungdomsvåldet ökat, helt plötsligt? I statistiken syns inga dramatiska skutt. Och antalet våldsbrott i dag är, historiskt sett, utomordentligt litet. I 1600-1700-talets Stockholm begicks tio gånger så många mord som i dag. Vad man än kan säga om våldsbrott, så inte tycks de vara en spikrak följd av moderna tiders slappa föräldrar, dataspel och våldsfilm.

Vi förfasar oss gärna över ett våldsdåd i taget, trots att de tragiska incidenterna faller in i ett samlat mönster. Majoriteten av alla våldsbrott begås av unga män under 30 års ålder, med gruppen 16-26 år som speciellt belastad. Lejonparten unga män begår förstås inte brott. Brottslingarna är en liten minoritet. Men den brottsliga minoriteten kommer främst från gruppen unga män.

Alltså: unga män är inte brottslingar, men brottslingar är oftast unga män.

Ungdomars aggressiva våld är inte utslag av ”ondska”, utan av evolutionen framavlade egenheter hos unga hannar av djurarten människa. Det är en hormonstyrd drift, inte olik sex och hunger. Sannolikt befrämjade den våra förfäders överlevnad på savannen. Därav följer knappast att man måste gilla den — i avancerade samhällen är den på tok för kostsam för att accepteras. Men för att hitta motåtgärder bör man först av allt inse att den existerar.

Man behöver inte vara testosteronstinn tonåring för att känna obehag inför nynazistiska demonstranter. Men testosteronstinn är precis vad man behöver vara för att klä sig i rånarluva och attackera motsidans tonåringar med nävar och tillhyggen. ”Antifascisterna” är en form av fotbollshuliganer. Fotbollshuliganerna använder motståndarlagets supportrar för att få utlopp för hormonerna. ”Antifascisterna” är precis lika begivna på slagsmål, men har hittat snygga ideologiska fikonlöv för att kamouflera sin aggressionsdrift.

Inga politiska förtecken

Den nynazistiska rörelsen i Sverige har hittills varit löjligt mikroskopisk, som tur är. Fast ”antifascisterna” ser sig ändå som hjältemodiga motståndsmän. Förevändningen är så ädel att de inte ser att de i själva verket deltar i ett biologiskt regisserat hormonspel. Motsidan, nynazisterna, består av likasinnade jämnåriga. Men med omvända förtecken, väl? Knappast. De enda förtecken som här figurerar är de biologiska — det är bara nassarnas fikonlöv som är bakvänt. Fotbollshuliganer, nynazister, antifascister — alla består av ungdomar som (sig själva ovetandes) lever ut effekterna av en biologiskt programmerad hormonprocess.

Det här är ingen nyhet, inte ens i princip. Ulf Peder Olrogs visa ”Samling vid pumpen” (1945) beskriver målande ungdomsvåldet under tidigt 1900-tal, hur pojkarna i byar runtom i Sverige samlades på lördagskvällar för att slåss. Varför slogs de inte på vardagarna? För att de från ca 14 års ålder var tvungna att slita under långa arbetsdagar. Pubertetens hormonstorm kan inte önskas bort; den är ett biologiskt faktum. Men den kan tydligen kanaliseras.

Förr fanns föreningslivet, värnplikten, massidrotten och scouterna som partiella kanaler. För nutida ungdomar känns sånt förlegat. Regeringens ungdomsansvariga har all anledning att sätta in forskare, idégivare och någon miljard på att finna nya, breda och effektiva utloppskanaler för ungdomlig aggressionsdrift. Det finns goda exempel, t ex Fryshuset, men de är på tok för få och de når inte alla ungdomskategorier. Hur som helst är kanalisering den enda effektiva metoden för att få 16-till-26-åringar att överleva sin hormonkris utan att hamna i kriminalregistret.

Våldsfilm och brutala dataspel är kanske motbjudande och oestetiska, men att de skulle få pojkar att ge sig ut och slåss verkar osannolikt. Forskningsresultaten om våldsfilmers effekt är minst sagt motsägande. Spelvåldet kan ändå sänka toleranströskeln, sägs det. Men tröskeln har redan stått låg i millennier. Ty barn har matats med biblisk våldsporr om korsfästelser och annat extremt våld så länge vi kan minnas. Ungdomlig agressionsdrift kliver lätt över trösklar, höga som låga.