Löslig etik

Etiklektorn Wigorts Yngvesson är bra på etik, får man förmoda, eftersom hon har fått jobb på ärevördiga KTH. Fast mer iögonenfallande för läsarna av inlägget ‘Humanisterna målar upp en grotesk fiende’ (SvD Kultur, 2008-06-29) är lektorns demagogiska talanger. Först stämplar hon Humanisterna som bindgalna rasister. Enligt henne ‘punktmarkerar’ Humanisternas affisch judar och muslimer genom att visa Davidsstjärnan och Halvmånen. Fast affischen visar ju också ett bastant kristet kors, som etiklektorn tydligen inte kan se – kanske för att det är så stort. Skulle jag själv ha något att invända mot affischens design, så vore det väl att kristna punktmarkeras.

Sen drar hon till med det vanliga anti-humana försvaret: ”ni drar alla över en kam; ni ser alla religiösa som torterare, mördare, vetenskapsfientliga, irrationella, etc, och bortser från gott religiöst folk (à la Moder Teresa)!’ Därefter går hon geschwint runt Humanististernas (rätt allvarliga) principiella invändning mot att blanda in religiösa argument i samhällsdebatten. Vadå, säger hon – all religionskritik är i själva verket alltid ett infamt personangrepp, på alla troende! Väl vetande att Humanisterna inte har det minsta otalt med någon kristen, muslim, jude eller astrolog, bara för att personen i fråga råkar bekänna sig till en viss lära. Vad Humanistena med kraft vänder sig emot är något helt annat – försåtlig använding av troslärornas satser i nutida samhällsangelägen-heter.

Blotta faktum att ett argument är hämtat ur en troslära gör inte argumentet vare sig irrelevant eller ogiltigt. Vad som däremot är både irrelevant och ogiltigt är att hävda att någonting är sant eller riktigt (eller önskvärt), enbart på grund av att det är hämtat ur en helig troslära. Argument med religiöst ursprung kan i högsta grad vara giltiga, men i vår tid ska giltigheten avgöras på objektiva rationella grunder (så gott det nu går), inte med hänvisning till deras religiösa ursprung eller till att de råkar förekomma i flertusenåriga heliga skrifter.

Om Wigorts Yngvessons etik på KTH är lika lös i köttet som hennes ideologiska argumentering, så skulle jag nog välja bort kursen i etik. Om jag vore KTH-student, alltså.

Försätta berg

Religion är en irrationell livsåskådning. Humanisternas kampanj ‘Gud finns nog inte’ pekar på en del problem med irrationella livsåskådningar. Borde man inte försöka skapa en rationell livsåskådning i stället? Fast går det? ‘Irrationell’ kanske är ett nödvändigt attribut för livsåskådningar i allmänhet?

En livsåskådning fungerar bl a som social markör, som markör för grupptillhörighet. En ‘marxist’ tillhör en viss grupp med givna politiska strävanden. ‘Kristen’ markerar att man tillhör de Jesus-troende i världen och t ex inte ‘ummah’, den muslimska världsfamiljen. Osv.

Bekräfta eller kullkasta

Rationell betyder bl a att de utsagor man gör kan bekräftas eller kullkastas, analytiskt eller empiriskt. Pytagoras sats är rationell — vi bevisade den i skolan, analytiskt. Einsteins relativitetsteori är rationell, eftersom den kan få ökad trovärdighet av vissa empiriska observationer, respektive motbevisas av andra observationer. Monoteismen är däremot irrationell, eftersom den inte är formulerad så att den kan bevisas eller motbevisas, varken analytiskt eller empiriskt.

Principiellt kan en rationell livsåskådning också fungera som social markör. Men psykologiskt? Hur många anhängare får jag till min ‘Pytagoras-sats-sekt’, där alla måste bedyra sin bergfasta tro på att pytagoras sats är sann? Eller till ‘Jorden-är-rund-sekten’, där alla lovar hylla principen att jorden är rund? Problemet är psykologiskt: ingen blir upphetsad över sådant som man redan vet är bevisligen sant eller sådant som har visat sig utomordentligt trovärdigt, via empiriska observationer.

Kul att (kanske?) försätta berg

Alla kända livsåskådningar, religiösa som politiska, bygger snarare på påståenden som varken kan bevisas eller motbevisas. De bärs i stället upp av blind tro, tro av den där sorten som påstås kunna försätta berg. Och här köar mängder med anhängare, för det är förstås kul att potentiellt kunna försätta berg. Man chansar för all del, för berget kanske inte flyttar på sig ändå. Men lotterier är alltid spännande, mycket roligare än faktakataloger och formelsamlingar.

En enhörning på lunch

En ‘rationell livsåskådning’ tycks alltså vara en psykologisk paradox, släkt med enhörningen och gratislunchen.

Biologisk fråga

Har ungdomsvåldet ökat, helt plötsligt? I statistiken syns inga dramatiska skutt. Och antalet våldsbrott i dag är, historiskt sett, utomordentligt litet. I 1600-1700-talets Stockholm begicks tio gånger så många mord som i dag. Vad man än kan säga om våldsbrott, så inte tycks de vara en spikrak följd av moderna tiders slappa föräldrar, dataspel och våldsfilm.

Vi förfasar oss gärna över ett våldsdåd i taget, trots att de tragiska incidenterna faller in i ett samlat mönster. Majoriteten av alla våldsbrott begås av unga män under 30 års ålder, med gruppen 16-26 år som speciellt belastad. Lejonparten unga män begår förstås inte brott. Brottslingarna är en liten minoritet. Men den brottsliga minoriteten kommer främst från gruppen unga män.

Alltså: unga män är inte brottslingar, men brottslingar är oftast unga män.

Ungdomars aggressiva våld är inte utslag av “ondska”, utan av evolutionen framavlade egenheter hos unga hannar av djurarten människa. Det är en hormonstyrd drift, inte olik sex och hunger. Sannolikt befrämjade den våra förfäders överlevnad på savannen. Därav följer knappast att man måste gilla den — i avancerade samhällen är den på tok för kostsam för att accepteras. Men för att hitta motåtgärder bör man först av allt inse att den existerar.

Man behöver inte vara testosteronstinn tonåring för att känna obehag inför nynazistiska demonstranter. Men testosteronstinn är precis vad man behöver vara för att klä sig i rånarluva och attackera motsidans tonåringar med nävar och tillhyggen. “Antifascisterna” är en form av fotbollshuliganer. Fotbollshuliganerna använder motståndarlagets supportrar för att få utlopp för hormonerna. “Antifascisterna” är precis lika begivna på slagsmål, men har hittat snygga ideologiska fikonlöv för att kamouflera sin aggressionsdrift.

Inga politiska förtecken

Den nynazistiska rörelsen i Sverige har hittills varit löjligt mikroskopisk, som tur är. Fast “antifascisterna” ser sig ändå som hjältemodiga motståndsmän. Förevändningen är så ädel att de inte ser att de i själva verket deltar i ett biologiskt regisserat hormonspel. Motsidan, nynazisterna, består av likasinnade jämnåriga. Men med omvända förtecken, väl? Knappast. De enda förtecken som här figurerar är de biologiska — det är bara nassarnas fikonlöv som är bakvänt. Fotbollshuliganer, nynazister, antifascister — alla består av ungdomar som (sig själva ovetandes) lever ut effekterna av en biologiskt programmerad hormonprocess.

Det här är ingen nyhet, inte ens i princip. Ulf Peder Olrogs visa “Samling vid pumpen” (1945) beskriver målande ungdomsvåldet under tidigt 1900-tal, hur pojkarna i byar runtom i Sverige samlades på lördagskvällar för att slåss. Varför slogs de inte på vardagarna? För att de från ca 14 års ålder var tvungna att slita under långa arbetsdagar. Pubertetens hormonstorm kan inte önskas bort; den är ett biologiskt faktum. Men den kan tydligen kanaliseras.

Förr fanns föreningslivet, värnplikten, massidrotten och scouterna som partiella kanaler. För nutida ungdomar känns sånt förlegat. Regeringens ungdomsansvariga har all anledning att sätta in forskare, idégivare och någon miljard på att finna nya, breda och effektiva utloppskanaler för ungdomlig aggressionsdrift. Det finns goda exempel, t ex Fryshuset, men de är på tok för få och de når inte alla ungdomskategorier. Hur som helst är kanalisering den enda effektiva metoden för att få 16-till-26-åringar att överleva sin hormonkris utan att hamna i kriminalregistret.

Våldsfilm och brutala dataspel är kanske motbjudande och oestetiska, men att de skulle få pojkar att ge sig ut och slåss verkar osannolikt. Forskningsresultaten om våldsfilmers effekt är minst sagt motsägande. Spelvåldet kan ändå sänka toleranströskeln, sägs det. Men tröskeln har redan stått låg i millennier. Ty barn har matats med biblisk våldsporr om korsfästelser och annat extremt våld så länge vi kan minnas. Ungdomlig agressionsdrift kliver lätt över trösklar, höga som låga.

Framgångsrecept

Acetylsalicylsyra – Magnecyl, Albyl, Aspirin – är ett urgammalt medel mot värk och feber. Sekellång erfarenhet visar att biverkningarna är närmast obefintliga, utom för patienter med magkatarr och magsår. Det saluförs recept- fritt som tabletter om 1000 mg, 500 mg, 250 mg (för barn) och 75 mg.

Oj, här blev det visst lite fel. Det är alldeles sant att tabletterna på 1000 mg, 500 mg, och 250 mg är receptfria. Däremot är tabletterna på 75 mg faktiskt receptbelagda – rätt ska vara rätt.

Hurdå? Hur kan stora doser av ett ofarligt läkemedel vara receptfria, medan den allra minsta dosen av samma ofarliga medel är receptbelagd?

Jo, så här är det. För en tid sedan upptäckte forskarna att vanlig Magnecyl kan förhindra blodproppar. Men för att förebygga tromboser (blodproppar) räcker mycket låga doser acetylsalicylsyra, ca 70-90 mg per dag, mycket mindre än vid huvudvärk och feber (2000-6000 mg per dag). Så små tabletter fanns inte i apotekens sortiment.

Alltså skyndade sig Pharmacia att pressa små acetylsalicyl- syratabletter på 75 mg, under det stolta namnet Trombyl (”trombocyt-aggregationshämmande medel”).

Fast det låter ju inte så biotekniskt och vetenskapligt att sälja ovanligt små magnecyltabletter som hjärtmedicin. Trombyl måste ges högre marknadsstatus.

Hur ska man få status? Jo, exklusivitet ger alltid status. De pyttesmå tabletterna acetylsalicylsyra (Trombyl) bör alltså receptbeläggas. Men hur ska det gå till, när de stora tabletterna (Magnecyl, Albyl, Aspirin) av exakt samma substans är receptfria? Inga problem, om man har öra hos gamla studie- och arbetskompisar, de som numera jobbar på Läkemedelsverket.

Hjärt-kärlsjukdomar är ju livshotande tillstånd, eller hur? Sånt fordrar specialistkunskaper i hur läkemedlen används, absolut. Ett läkemedel mot blodpropp måste förstås receptbeläggas. Att det sedan består av vanlig Magnecyl i ovanligt små doser, det har inte ett barr med saken att göra.

Pharmacia (numera köpt av Pfizer) kränger receptbelagd Magnecyl med god vinst – ett prima exempel på kompiskorruption, korruptiv symbios mellan en industri och dess tillsynsmyndighet. Den trista gamla Magnecylen fick en högteknologisk metamorfos. Plötsligt steg hon upp som en Fågel Fenix, i form av den ultramoderna och högteknologiska och hjärtmedicinen Trombyl.

Priset är inte alls hutlöst, bara 60 öre per tablett, även om det är ca 600 % högre än att dela en receptfri  Magnecyl i 75 mg-bitar (det finns utmärkta tablettdelare att köpa på apoteket). Genom den status som recepttvånget ger, kan man knapra åt sig marknaden för acetylsalicylsyra i vårdens hjärt- kärlsektor. Och den växer stadigt, med befolkningens stigande ålder och okloka matvanor.

Skapande bevis

I Amerika har många, bl a president Bush, upptäckt att många vetenskapliga förklaringar tycks vara tunt under- byggda. Det är t ex rätt obegripligt hur ett så invecklat organ som ögat kan uppstå genom enkel biologisk utveckling, genom evolution. Forskarna svarar med allmänna luddigheter i stil med: ”Evolutionsteorin har visat sig mycket framgångsrik på de flesta områden.” Blir du lugnad? Nej, kunde tänka mig det.

En alternativ förklaring är att evolutionsteorin inte håller måttet. Kanske är det något annat som ligger bakom? Kanske ligger en intelligent Skapare bakom alltsammans. I så fall skulle många biologiska underligheter inte längre vara så underliga. En hyperintelligent och allsmäktig Skapare kan lätt skapa sinnrika organ åt alla.

Går Skaparens existens att bevisa logiskt? Om vi ser problemet ut ett historiskt perspektiv, kan det verka besvärligt. Medeltidens skolastiker trodde länge att de kunde bevisa den monoteistiske Skaparens existens. Men trots många spetsfundiga argument fann de aldrig något logiskt hållbart gudsbevis. Ur detta drog många teologer slutsatsen att logik inte fungerar i frågor om Skaparen. De menade att Skaparens existens bara är tillgängliga för Tron, inte för logiken.

Men kanske är det en alltför pessimistisk syn. Logiken har ju utvecklats en hel del sen medeltiden. Borde vi inte se om vi med moderna metoder kan bevisa den monoteistiska hypotesen om Skaparens existens? För då skulle alla de monoteistiska religonerna – judendom, kristendom och islam – stå på orubblig logisk grund.

Monoteistisk hypotes

Låt oss alltså försöka bevisa monoteismens grundhypotes – att det existerar en allsmäktig Skapare som är alltings orsak och grund. Här är ett sätt att formulera hypotesen:

H: Det finns en allsmäktig, allomfattande Skapare, som har skapat allting ur sig själv och som är den yttersta orsaken till allting.

Formuleringen kanske inte stämmer perfekt med alla detaljer i alla monoteistiska läror. Men den återger ändå rätt hyggligt monoteismens centrala tanke. Jag skulle tro att både pingstvänner och wahhabitiska muslimer skulle acceptera den, efter lite eftertanke.

Härledd slutsats

Ur denna centrala monoteistiska hypotes kan vi direkt härleda att

Skaparen och Allting är samma sak

(vilket för övrigt var den djupt gudstroende Spinozas gudsupp- fattning).

Varför det? Jo, om Skaparen har skapat Allting (som Han ju själv också är del av) från Allting (och inget annat än Allting), och om Skaparen styr Allting allsmäktigt, då kan Skaparen inte särskiljas från Allting. Allting kan inte vara någt annat än Skaparens egen förlängda gestalt.

Skapelsens skapade mellanrum

Men Skaparen är ju allsmäktig – han måste väl kunna skapa saker som ligger utanför honom?

Nej, egentligen inte. För om han vill skapa en sak som ligger en bit ifrån honom, då måste han skapa mellanrummet också, eller hur? Ty allt som finns är ju – enligt hypotesen – skapat av Skaparen (och ur Skaparen), även mellanrummen. Och då hänger den totala skapelsen ändå oskiljaktigt ihop med Honom. Det är som en magisk gummiduk som tänjer ut sig i takt med Skapelsen och fyller ut Allting.

Alltså är Skaparen helt enkelt samma sak som Allting, eller omvänt är Allting samma sak som Skaparen, dvs Skaparen = Allting = Skaparen = Allting. Detta leder till två fullkomligt sanna påståenden, nämligen likheterna Allting = Allting och Skaparen = Skaparen.

Motsägelsefritt och sant

Likheterna är uppenbart sanna. De är i själva verket s k tautologier. En logisk tautologi är en ständigt sann sats. Om den monoteistiska hypotesen leder till en tautologi, så är den tveklöst motsägelsefri och sann. Så långt har vi faktiskt överträffat skolastikena. Vi har lyckats visa att hypotesen om existensen av en allsmäktig Skapare av Allting är logiskt motsägelsefri.

Tautologier finns det gott om. Många av matematikens regler och formler är tautologier, t ex (a + b)² = a² + 2ab + b². Matematikens påståenden är ibland invecklade. Det kan vara svårt att med ett ögonkast se att höger led och vänster led faktiskt är lika. Vi behöver ibland bevisa att det verkligen är så.

Andra tautologier är så enkla att deras sanningshalt knappast behöver bevisas, t ex 13 = 13 eller HUND = HUND. Vi ser direkt att satsen 13 = 13 är riktig. Men vad ger den för upplysningar om egenskaperna hos talet 13? Tyvärr inga alls. Satsen HUND = HUND är lika sann, men ändå säger den ingenting om hundar. En tautologi som ALLTING = ALLTING är alltså fullkomligt sann i alla lägen, men samtidigt helt tom på empirisk information.

Utan konsekvenser

Om den monoteistiska hypotesen leder till en tautologi, då måste alla – även de mest sekulärt sinnade – medge att den är logiskt sann och motsägelsefri. Men eftersom den är tom på empirisk information, har den inga konsekvenser, i synnerhet inga praktiska, etiska eller moraliska konsekvenser.

Många skulle förstås slå ifrån sig resonemanget med båda händerna. De skulle säga att Skaparen är tvärtom skild från det Allting som Han allsmäktigt härskar över. Men i så fall skulle vi inte längre kunna säga att Allting är ”allt som finns”. Och då skulle den monoteistiska hypotesens ”allsmäktig” inte längre gälla för Skaparen. Han skulle bara härska över ”Allting utom Skaparen”, alltså inte härska över sig själv. Att inte ens härska över sig själv är knappast allsmäktigt.

Den monoteistiska hypotesen är absolut. Den säger att Skaparen har skapat absolut Allting och är absolut Allsmäktig. Så fort någon hittar den minsta fimp eller hårstrå som Skaparen inte har skapat (eller en mus som Skaparen inte härskar över), så faller hela hypotesen. Eftersom flertalet monoteister anser att det inte finns någon sådan fimp eller mus, återstår bara en möjlighet – att Skaparen och Allting är identiska. Och detta i sin tur leder till den logiska konsekvensen att Guds existens inte har några som helst konsekvenser.

Bra att veta.

Civil ekonomi

Två civilekonomer kom för ett tag sen på en fiffighet. Folk i 40talist-generationen är slitna och ska strax gå i pension. Så vore det inte klipskt att köpa deras familjeföretag och driva affärerna vidare? 

Precis. Så de två civilekonomerna har salat ihop en fond (320 milj kr) för att köpa upp 40-talisternas familjeföretag. Vilka områden är våra två civilekonomer mest roade av? Data? Gjuteri? Bageri? Byggkonsulteri? Reklam? Hotell? 

Inget sånt, å nej. Vad företagen egentligen sysslar med är helt ointressant för kompanjonerna Christina Fagerberg, Ulrika Dellby och deras fond. De vill bara köpa familjefirman, “föra den vidare” och se till att den kan säljas lite dyrare, om något år.

 För oss som inte är civilekonomer låter det aningen gåtfullt. Hur ska man få en rörelse att öka i värde utan att ha minsta hum om vad den sysslar med? Men de som har bidragit till fondens 320 miljoner är säkert också civilekonomer, så de förstår.

 För något årtionde sen var företaget synonymt med verksamheten – metall, mjukvara, trädgård, juridiska tjänster, eller vad det nu var. Och svenska teknikföretag leddes alltid av civilingenjörer eller t o m teknologie doktorer, folk som verkligen visste vad firman höll på med, i detalj.

 Civilekonomerna var välkomna hjälpredor som höll reda på bokföring, finansiering och marknadsföring. De riktiga cheferna kunde då jobba helhjärtat med kärnan — produktutveckling, teknisk effektivisering, etc.

Fast sen civilekonomerna tog över rubbet är det inte längre intressant vad fiman gör. En firma är en firma är en firma, på pricken lik alla andra firmor på börsen. Det som är intressant är aktiekursen, inte vad de råkar kursa.

Det hela är som att gå till NK och be expediten om “en vara”. Eller kanske ändra sig och säga:”Jag slår på stort i dag och tar två varor, tack.” Och att expediten då inte är det minsta förvånad, utan slår strax in dina två “varor”.

Det här tänkandet — firmor är alla lika, blott aktiekurser är olika — ledde till IT-bubblan kring sekelskiftet. Ingen av börshajarna till civilekonomer ville veta — eller förstod — vad datafirmorna egentligen höll på med. Men de höga aktiekurserna förstod de allt om och fortsatte att satsa. Till dess att det sprack.

Det är en underlig abstrakt värld, civilekonomernas. Full av tänkta “varor” och “företag”. Men utan verkliga tomater, cyklar och dataprogram. Och utan Svenssons Pressgjuteri i Flen.